Renovering vs livet

Jag tror nästan alla sa till oss att vi var galna som köpte ett nytt renoveringsobjekt efter att i fyra år slitit med det gamla. Särskilt som vi var gravida och stod inför ett nytt skede i livet. Äsch, tänkte vi, vi är som vi är och gör som vi vill, det mår både vi och ungen bäst av. Nu, när lilla Tova är 8 månader, börjar jag delvis hålla med dessa "nästan alla".

Nä, jag hade aldrig kunnat bo i något nyproducerat, i mina ögon tråkigt hus. Jag tror inte heller att något hus passat oss till 100%. Vad vi än köpt så hade vi velat fixa i ordning så att det passade oss oavsett om huset var 50-tal, 70-tal eller 2000-tal. Men jag vet inte... Vissa dagar undrar vi nog båda två hur vi kunde lämna Väggarp som var färdigrenoverat i vår stil. Där fanns allt vi behövde. Men sen inser vi att så var det ju inte. Man kan göra om sitt hus i all evighet, mina föräldrar har hållt på i över 30 år och hittar ständigt nya projekt. Vi ville inte fortsätta i Väggarp, vi var klara där, ville iväg. Hitta något nytt ännu bättre. Och nu sitter vi här.

Vad jag känner är att det hade räckt med något litet att börja med här. Vi har redan gjort om sovrum, vardagsrum, kök och snart hallen. Den andra hallen står riven och väntar på sin tur. Jonas sneglar ivrigt på det fula uterummet som måste bort, gärna direkt snön försvunnit. Jag vill ha ett plank mot vägen, en pergola mellan huset och helst lägga nåt snyggare, billigt golv lagt över det kalla, fula vi har i sovrum och vardagsrum. Och sedan står ju ovanvåningen tom och oanvänd. Och de där fönstrena skulle ju bytas... Ser ni? Vi är redan mitt upp i kaoset vi hade i fyra år i Väggarp! Och nu med en liten bebis som högljutt kräver all mammas tid om dagarna, jag får inte ett jota gjort här hemma. Så kommer Jonas hem och ska hinna med att renovera, äta, varva ner och gosa med sin lilla tös. Ikväll satte han upp en hatthylla innan han stupade i soffan. (Ska jag tillägga att jag inte ens kan skruva upp en gardinstång? Saknar någon gen där så min roll är planering, planlösningsfrågor, inredning och inköp.)

Kontentan är att vi inte kan hålla detta tempo mer. Renovering måste prioriteras mycket lägre än vad det gör. Tova kommer första hand och Jonas måste få tid att vara med henne. Alla ni som är i vår sits känner säkert igen er. Man ser allt som måste göras och det kliar i kroppen att ta tag i det men så är det tusen saker som måste fixas innan man kommer dit. Så inser man att man två månader senare stirrar på exakt samma sak! Jag tror vi måste sluta stirra, sluta reta oss, sluta vilja ha det perfekt! I förra veckan blev jag kontaktad av fina Frida som fotade vårt hem i Väggarp, hon undrade om de kunde komma och göra ett reportage även i vårt nya hus. Jag sa faktiskt nej. Hur skulle vi hinna få ordning på alla dessa smådetaljer, saker vi stör oss på, saker vi inte ens ser längre men som sticker i ögonen så fort man tar på de kritiska glasögonen? Vi måste varva ner. Måste leva. Vi älskar att renovera och inreda men det får ta sin tid och under tiden, innan vi kan synas i nån inredningstidning, måste vi leva.

Kramar på er!!!